Jag har världens roligaste jobb, men…

… ibland känns det att springa in i en vägg. Missförstå mig rätt. Jag ska försöka förklara.

Jag har jobbat ett år som copywriter nu. Och fortfarande känns det allt som oftast roligt att snedda över minigolfen, passera korsningen, promenera ner i Kungsparken och ta tre trappor upp till jobbet på morgonen. Jag trivs där, och mitt första år på byrån har varit knökat med utmaningar och lärdomar. Men lika ofta som det är glädje är det vånda och kval. Eller har åtminstone varit den senaste tiden. Några kallar det för kreativ ångest, jag kallar det helst för någonting annat (ångest är ett alltför starkt och missbrukat ord). Tvivel är bättre. Det fångar känslan av att inte riktigt veta om jag räcker till med mina tankar, ord och idéer.

Tro inte att jag söker medömkan eller bekräftelse. Nä, jag vill bara förklara hur det ibland kan kännas att ha hjärnan som viktigaste arbetsredskap. Kanske har du känt likadant, och då vet du att hjärnan levererar lika ofta som den havererar. Ibland strejkar till och med förmågan att avgöra vad som är bra och vad som är briljant. För reklam är ingen vetenskap. Reklam ska kännas i hela kroppen. Och ibland känns det inte bra. Men ibland, då känns det fantastiskt. Fullständigt och fullkomligt fantastiskt. Då har jag världens roligaste jobb.

Känner du igen dig det allra minsta?